uppvakta mig som jag vill bli uppvaktad på?!

Jag tror att de flesta tjejerna har tjatat på sina pojkvänner: "varför är du inte mer romantisk?", "Varför åker vi aldrig bort och bor på hotell?", "Varför köper du aldrig smycken till mig?", Varför får jag aldrig blommor?" eller ställer frågan "Varför kan du inte bara massera mig utan att du förväntar dig sex?"

Jag snubblade på denna videoblogg och fick mig en tankeställare....

Jenna Marbles

Jag har också tänkt så..."varför gör du aldrig något romantiskt?" Det har berott på att jag är faktiskt duktig på att uppvackta mina kärlekar. Det kan vara små presenter, stora presenter, en liten lapp vid kaffebryggaren om att den är laddad, blommor, glada överaskningar som att möta någon vid tåget mitt i natten, romantiska middagar, handgjorda alla hjärtans-dag kort, jag har även gjort bland CD med musik som passar på vårat förhållande eller vad jag känner för denna personen. Jag är romantisk av mig, och jag tycker om romantik, att ge och att få. Men något som jag har lärt mig, är att om jag väljer att vara romantisk mot den jag tycket om så är det mitt val...och jag kan inte förvänta mig att få samma behandling tillbaka. Jag har också blivigt mycket uppvaktad och det är inte bara på jul och födelsedagar. Jag vill inte ha något som gör ALLT för mig och ger mig ALLT jag pekar på, jag vill vara självständig och klara mig själv. Kärleken för mig är inte att någon ska ta hand om mig, utan någon att dela livet med. Att växa med och utvecklas tillsammans.

Men å andra sidan självständiga tjejer/kvinnor kan skärmma killar/män. Vi tjejer vill ha jämnställhet och vi kräver det inom vissa områden, men tycker att det är helt ok att männen ska ta mer ansvar inom andra områden. Ja statistiskt sett så tjärnar männen mer än oss kvinnor, så om det skulle vara jämnställt i ett hushåll så borde man betala procentuellt av vad man tjärnar. Hushållssysslorna borde också vara procentullt uträknat, har jag te.x 70% kläder i tvättkorgen så borde jag väl tvätta 70% av 100%.

Jag är ingen feminist eller åt det andra hållet. Jag tror på individen. Det som fungerar för mig, är väl bäst för mig. Alla ska väl få ha en uppdelning som fungerar för dem? Varför ska man ha en norm om vad som är jämnställt.

Te.x
Karin jobbar som sjuksyrra, hon får ut ca 14 000kr/månad. Hennes Sambo Kalle jobbar som hantverkare och får ut ca 21 000kr/månden. Karin tar hand om nästan all städning och tvättning hemma, då hon jobbar olika tider på dygnet. Kalle han fixar med bilen och betalar de dyraste räkningarna. Karin handlar hem mat och lagar den oftast, medans Kalle betalar när de går på restaurang. Vem kan säga att det är o-jämnställt mellan dessa två personer? Jag tror att ett vanligt senarium i detta förhållande är att Karin klagar på att hon får arbeta så mycket mer än Kalle och inte får någon uppskattning på allt hon gör i hemmet. Kalle klagar på att han får ingen uppskattning på att han betalar mer hemma och på restaurang och att han tvättar bilen åt Karin. I mina ögon är de lika god kålsupare. Varför inte strunta i vad man själv gör och ger beröm för vad någonannan gör. På så sätt så får Karin uppskattning för att det är fint hemma och kläderna tvättade. Kalle får beröm av Karin för att han har tvättat hennes bil, bjudit henne på middag osv. På detta vis är det ingen som känner att den gör mer än någonannan...man får det man vill ha: UPPSKATTNING!